Svårdeppat med mormorsrutor

Lucifer övervakar arbetet med mormorsrutor. Det saknas några för att det ska bli en stor pläd.

Länge stod jag emot. Såg beskrivningarna, läste hyllningstalen, tittade på bilderna. Alla verkade göra det, jag ville inte. Stretade emot ett tag men sen tänkte jag att det kan ju inte vara så farligt att testa. Bara en gång ... så att man vet hur det är. Jag gör en ruta och sen lägger jag ner allt och återgår till det andra.
Så jag virkade en mormorsruta. Det skulle jag inte ha gjort för sedan var jag tvungen att göra en till, och en till och en till. För det var ju kul och ser rätt roligt ut. Inte blir det tråkigt heller för man kan byta färg till nästa ruta.
Man blir dessutom glad av färggranna mormorsrutor. Det är ungefär som med banjomusik. Svårt att deppa till det.

Jag har glömt bort hur man virkar ihop lapparna så jag syr ihop dem med kastsöm. Det går bra också, inte alls tråkigt som jag har fått uppfattningen av att vissa tycker.


Just nu är min pläd lika stor som en babyfilt, så det måste till några rutor. Men det gör jag så gärna; får nästan abstinens om jag inte virkat någon ruta på ett tag.